Här i Sverige går livet på i vanlig takt. Chicago är så långt borta nu. Anpassade mig till att vara hemma igen på cirka två veckor, men fortfarande går jag runt och jämför med hur livet var i USA. Kommer jag någonsin släppa det? Känns inte som det nu i alla fall. Har lite längtan efter Sloppy Joe's (typ hamburgare med flötig köttfärssås i), Hellmanns Mayonnaise och andra onyttigheter. Nu finns i och för sig majonäsen på Coop och ICA, men har inte kommit mig för att köpa den än. Hur mycket jag än saknade allt (!!!) som hade med Sverige att göra så saknar jag USA nästan lika mycket nu.. Pratade med mina värdbarn och den nya au pairen på Skype häromdagen och fick lite panikångest och tårar i ögonen. Jag hade kunnat vara där nu och mysa med dem. Men å andra sidan tänkte jag på vad som fick mig att åka hem, delvis, - jobbet! Henry tyckte att "jag kunde komma nästa vecka, men inte den här. Men nästa" och att "han saknar mig väldigt mycket". Helena tittade bara på mig med en blick som sa "vad änna in i glöheta är det där" (alltså jag). Samma blick gav hon mamma och pappa när vi pratade dem med. Antagligen så är det bara själva grejen att det är en människa som kollar på henne i en dator, haha. Hon har förresten fortfarande bara tagit ett par steg och går endast med gåvagnen framför sig än. Borde ju komma snart. Hon är ju snart 13 månader.
Nu blir det till att mysa ner sig för kl 05.00 ringer alarmet och då är det bara upp och hoppa och slänga på sig massa kläder för då är det dags för att köa vid turistbyrån för imorgon släpps biljetterna till, wait for it.. BRUCE SPRINGSTEEN!!!!! Woopwoop :D
