The Wonder of You

Jag tror ingen någonsin kommer att förstå hur mycket Elvis Presley betyder för mig.
Ingen.
Idag är det 34 år sedan hans bortgång, och även fast det var långt innan jag föddes blir jag fruktansvärt sorgsen denna dagen varje år. Han var (är) något mer än en idol och artist. Hans tvillingbror dog vid födseln, och han föddes i ett väldigt fattigt hem med sträng ekonomi. Han fick kämpa sig genom skolan där han ofta mobbades på grund av att han gick sin egen väg och hade en speciell stil - som senare skulle identifiera rock 'n rollen. Han har alltid levt på sin röst och gitarr. Det är tack vare hans mamma som han kom så långt som han gjorde, för det var hon som köpte hans första gitarr.

När han senare av en slump jammade i en paus under en inspelning på Sun Records, som gick uselt, fick han sitt genombrott. Han och killarna larvade sig med låten "That's Alright, Mama" - hans första hit. Sedan dess har det rullat på, än idag.
Men lätt har Elvis aldrig haft det. Och han varken knarkade eller söp. Han fick sina tabletter utskrivna av en läkare som påstod att han behövde dem. Punkt slut.

Men det som betyder mest är att han var en omtänksam, givmild, kärleksfull och härlig människa. Det är allt detta som gör honom till min största förebild.

Just nu pågår Elvis Week runt hans hem Graceland i Memphis och en vacker dag ska jag stå där och hylla mannen som förändrade min syn på livet. En dag!

If I could be you, if you could be me
For just one hour, if we could find a way
To get inside each other's mind
If you could see you through my eyes
Instead your own ego I believe you'd be
I believe you'd be surprised to see
That you've been blind

Walk a mile in my shoes
just walk a mile in my shoes
Before you abuse, criticize and accuse
Then walk a mile in my shoes