Tell the world that I'm coming home!

Japp, det bestämdes tidigare i veckan att det blir hemfärd för mig den 25 oktober, hemma i Sverige den 26 oktober. Jag har bara bott här i en månad, kommer bli en och en halv när jag åker hem, men jag har hunnit uppleva så mycket redan. Ända sedan den dagen jag klev in genom mina värdföräldrars dörr har jag haft en otrolig hemlängtan. Anledningen är inte tanken på att jag ska vara här i ett år. Jobbet är väldigt krävande, mer än jag hade förväntat mig. Jag har hand om en ettåring som sover två gånger om dagen. Fyraåringen går på dagis fyra timmar om dagen. Hade det inte varit för honom hade jag knappt kommit utanför dörren på dagarna. Jag är alltså fast i lägenheten i stort sett 45 timmar i veckan. Så fort jag slutat stänger jag in mig i rummet eller slänger mig ut för att åka downtown bara för att komma ifrån hemmet ett tag.

Jag älskar min värdfamilj. Jag hade inte kunnat få en finare familj och det är anledning till att byta familj inte ens finns på min lista. De är supergulliga och hjälpsamma hela tiden.

För att förklara hur jag känner jag lånat http://johannajonsson.blogg.se/ blogginlägg om hur hon kände när hon valde att lämna sin familj efter fyra månadet:

Har nu beslutat att lämna USA för att återvända hem till Sverige. Det har verkligen varit en upplevelse att ha bott här i nästan fyra månader, men tyvärr var det inget för mig. De senaste månaderna har jag bara velat hem, har inte alls trivts och mått dåligt, trots det har jag försökt att kämpa på, men vad är det för mening om man ska kämpa sig genom ett år egentligen? Jag känner inte att jag har "misslyckat" med detta. Misslyckats hade jag gjort om jag hade stannat kvar här ett helt år och mått dåligt varenda dag. Jag känner att om man ska vara au pair så ska man trivas och vara lycklig så man kan titta tillbaka och vara riktigt nöjd, då har man lyckats! Även om jag tror att man får riktigt bra erfarenheter att vara iväg ett år och testa på ny kultur, men jag är ändå nöjd och har lärt mig det viktigaste "Att uppskatta det man har". Jag förstår verkligen inte hur jag kunde klaga på mitt liv hemma i Sverige, för nu när jag blickar tillbaka så hade jag det himla bra. Men det är väl så, att detta bästa sättet att uppskatta någonting, är att leva utan det under en längre tid. Jag skulle aldrig få för mig att stanna kvar på ett ställe som jag inte trivs på för att "bevisa" att jag klarar detta. Jag har chansen att välja, stanna kvar och vara olycklig eller komma hem och vara lycklig igen. Det vore så korkat och välja att må dåligt när det finns en annan utväg.... Det svåraste med denna process var att berätta för min värdfamilj. Tänk att göra någon så besviken som har öppnat sitt hem för en, nästan gjort en till en familjemedlem, lagt ner så mycket energi och pengar. Men jag kan inte vara kvar för att göra mina värdföräldrar lyckliga, i detta läget måste jag tänka på mig själv i första hand. Detta äventyr var en chansning och det visade sig inte vara något för mig, men det vet man inte förrän man har testat det. Jag är glad för att ha hunnit med så mycket och träffat helt fantastiska vänner, kommer bli svårt att säga förväl till dem. Men just nu ser jag bara framemot att komma hem och verkligen känna sig som hemma. Vara omringad av människor som älskar en och som jag älskar. 

Nu är det upp till mig att hitta något annat att göra. Jag ska försöka söka in till olika Turismutbildningar i Sverige och se vad som händer. Annars blir det att söka direkt till ett resebolag och bli reseguide där igenom. Det är det enda jag vet att jag vill göra just nu. Jag älskar att vara utomlands, men man måste tycka om det man gör för att trivas fullt ut. Hade det inte varit för alla mina fina vänner jag hittat här hade jag bara vänt i dörren den där första gången jag träffade mina värdföräldrar.

Nu blev det ett himla långt inlägg, men vet att många undrat VARFÖR? Nu har jag i alla fall svarat på det.